Marita Weijola (11.3.1929 Helsingfors – 27.5.2014
Vasa) var en hemmafru och författare som bodde i Vasa. Hon publicerade sex
aforismsamlingar: Det kallas frihet
(1991 eget förlag), Säga vad man vill
(1992 Sahlgrens), Gomorron, pennskaft!
(1995 eget förlag), Somt äter änderna upp
(1999 eget förlag), Genom mitt fönster
(2009 eget förlag) och Såsom i en spegel
– tankar om livet (2013 eget förlag; innehåller också en dikt). Hon skrev
också noveller som ej har publicerats.
Ur boken Det kallas
frihet (1991):
Skrivkonsten är ojämlikhet driven till
pennspetsen.
Oavsett vad du skriver om, tecknar du ditt
självporträtt.
Lek med ord! Orden läker.
Varje utmaning är en styrketräning.
Svårt att ge goda råd och ändå svårare att låta
bli.
Sig själv lär man bäst känna i umgänget med
andra.
Man kan tåla mycket så länge det drabbar alla
lika.
En oförrätt måste tuggas väl eller spottas ut.
Den som nått botten har funnit någonting att
stå på.
Ur boken Säga vad man
vill (1992):
Perfektionismen går ut på att eliminera varje
annan mänsklig svaghet.
Den som avhåller sig från att undervisa,
slipper tala för döva öron.
Inget motstånd är så kompakt som ointresset.
Falsk anspråkslöshet är högmodets fräckaste
förklädnad.
Man kan göra mycket för andra genom att göra
något åt sig själv.
Ur boken Gomorron,
pennskaft! (1995):
Också den vita lögnen är en fläck.
Vi kan deklarera var vi står, men lögnen visar
var vi faller.
Barnet föds som världsmedborgare men fostras
till knutpatriot.
Grymheten är svaghetens styrkedemonstration.
Jakten på lyckan går som kattens jakt på den
egna svansen.
Sin älskade binder man säkrast genom att vara
fängslande.
Sårande ord är frön med hög grobarhet.
Emellanåt får öronen ta emot förtroenden som
det är tungans sak att visa sig värd.
Den penningkäre är mestadels till salu.
Allemansrätten borde omfatta också rätten att
åldras utan inblandning.
Ur boken Somt äter
änderna upp (1999):
Fördomarna fälls utan rättegång.
Alla brott mot en oskriven lag har sitt
oskrivna straff.
I dagsläget åldras självklarheterna så snabbt
att människan tvingas använda sitt eget omdöme.
Av tidsbrist lider den som tror sig tvungen att
hinna med allt.
Lycklig den som bevarat barnets förmåga att
vakna till en ny dag med samma förväntan som inför en teaterföreställning,
strax innan ridån går upp!
Ur boken Genom mitt
fönster (2009):
Ögonblicket väger mellan minnena och
framtidsdrömmarna.
Sanningen innehåller en viss trovärdighet.
Envar sin egen åklagare och försvarsadvokat.
Livskriser putsar glasögonen.
Risken för en felbedömning ökar i takt med att
vi ser människorna som rollfigurer.
Dödsrunan skrivs av människan under hennes
livstid.
Ur boken Såsom i en
spegel – tankar om livet (2013):
Pennan är skrivarens vandringsstav, orden
fotspåren av färden.
Ord utan täckning är som knappar i
kollekthåven.
Problemen tjänstgör som framstegens
bakgrundskulisser.
Självupptagenheten: själens klaustrofobi.
Notera den lilla musens skräckslagna flykt innan
du skriker!
När hösten kommer räfsar vi ihop löven från
alla våra somrar.
SF
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar