onsdag 14 januari 2015

MARITA WEIJOLA – AFORISMER








Marita Weijola (11.3.1929 Helsingfors – 27.5.2014 Vasa) var en hemmafru och författare som bodde i Vasa. Hon publicerade sex aforismsamlingar: Det kallas frihet (1991 eget förlag), Säga vad man vill (1992 Sahlgrens), Gomorron, pennskaft! (1995 eget förlag), Somt äter änderna upp (1999 eget förlag), Genom mitt fönster (2009 eget förlag) och Såsom i en spegel – tankar om livet (2013 eget förlag; innehåller också en dikt). Hon skrev också noveller som ej har publicerats.

 





Ur boken Det kallas frihet (1991):

 
Skrivkonsten är ojämlikhet driven till pennspetsen.

 
Oavsett vad du skriver om, tecknar du ditt självporträtt.

 
Lek med ord! Orden läker.


Varje utmaning är en styrketräning.


Svårt att ge goda råd och ändå svårare att låta bli.

 
Sig själv lär man bäst känna i umgänget med andra.

 
Man kan tåla mycket så länge det drabbar alla lika.

 
En oförrätt måste tuggas väl eller spottas ut.

 
Den som nått botten har funnit någonting att stå på.


 

Ur boken Säga vad man vill (1992):


Perfektionismen går ut på att eliminera varje annan mänsklig svaghet.

 
Den som avhåller sig från att undervisa, slipper tala för döva öron.

 
Inget motstånd är så kompakt som ointresset.

 
Falsk anspråkslöshet är högmodets fräckaste förklädnad.

 
Man kan göra mycket för andra genom att göra något åt sig själv.


 

Ur boken Gomorron, pennskaft! (1995):

 
Också den vita lögnen är en fläck.

 
Vi kan deklarera var vi står, men lögnen visar var vi faller.

 
Barnet föds som världsmedborgare men fostras till knutpatriot.

 
Grymheten är svaghetens styrkedemonstration.

 
Jakten på lyckan går som kattens jakt på den egna svansen.

 
Sin älskade binder man säkrast genom att vara fängslande.

 
Sårande ord är frön med hög grobarhet.


Emellanåt får öronen ta emot förtroenden som det är tungans sak att visa sig värd.

 
Den penningkäre är mestadels till salu.

 
Allemansrätten borde omfatta också rätten att åldras utan inblandning.


 

Ur boken Somt äter änderna upp (1999):

 
Fördomarna fälls utan rättegång.

 
Alla brott mot en oskriven lag har sitt oskrivna straff.

 
I dagsläget åldras självklarheterna så snabbt att människan tvingas använda sitt eget omdöme.


Av tidsbrist lider den som tror sig tvungen att hinna med allt.

 
Lycklig den som bevarat barnets förmåga att vakna till en ny dag med samma förväntan som inför en teaterföreställning, strax innan ridån går upp!

 

 
Ur boken Genom mitt fönster (2009):

 
Ögonblicket väger mellan minnena och framtidsdrömmarna.

 
Sanningen innehåller en viss trovärdighet.

 
Envar sin egen åklagare och försvarsadvokat.


Livskriser putsar glasögonen.

 
Risken för en felbedömning ökar i takt med att vi ser människorna som rollfigurer.

 
Dödsrunan skrivs av människan under hennes livstid.
 

 

Ur boken Såsom i en spegel – tankar om livet (2013):

 
Pennan är skrivarens vandringsstav, orden fotspåren av färden.

 
Ord utan täckning är som knappar i kollekthåven.

 
Problemen tjänstgör som framstegens bakgrundskulisser.

 
Självupptagenheten: själens klaustrofobi.


Notera den lilla musens skräckslagna flykt innan du skriker!


När hösten kommer räfsar vi ihop löven från alla våra somrar.


 

SF

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar