fredag 23 januari 2015

DEN FINLANDSSVENSKA AFORISTIKEN


 
Pärmen av Elmer Diktonius Min dikt (1921).

 

Aforistik skriven på svenska i Finland har en lång, om också långtifrån obruten tradition. Som ett första verk av denna art har man sett Jacob Freses Kårta Sede-Läror och Sede-Tillämpningar (1726). Under följande århundrade kan J. L. Runeberg och Lars Stenbäck lyftas fram som betydande aforistiker.

Det är framför allt modernisterna som ger aforistiken en ny bredd under 1900-talets första årtionden; Edith Södergran, Elmer Diktonius, Gunnar Björling, Rabbe Enckell och R. R. Eklund skriver alla aforismer. Flera av dessa har en viss gemensam grogrund. Uppjagad självhävdelse, trotsig omvärdering av traditionen, upptagenhet kring styrkans och svaghetens problematik, konstens och den skapande människans primat över vardagsmänniskans värld är några återkommande, övergripande tematiska drag som knappast låter sig tänkas utan bakgrunden av Nietzsche och särskilt dennes Zarathustra. Delvis gör sig inflytandet gällande via Vilhelm Ekelund, vars aforistik och lyrik inspirerat flera av de finlandssvenska författarna.

 
 
 
 

Diktonius, Björling

Grunden för aforismerna i Diktonius debutbok Min dikt (1921) är en storslaget romantisk konstsyn, i förening med ett typiskt expressionistiskt krav på legering  av dikten och "livet". Konstnären är, enligt Diktonius, den saligaste likaväl som den osaligaste "för att han känner djupare, kraftigare och sannare än de andra människorna" – en romantisk kliché, liksom tanken om konstens ambition att gripa det outsägliga. "Varför skriva om det outsägliga, om konsten? / Kanske just för att bevisa att den är outsäglig." I en annan aforism förnekar han dock att han egentligen skulle skriva om konst: "Man skall aldrig skriva om konst. / Man skall dikta. / Aforismer är dikt." Tanken anknyter till den tyska romantikens teoretiker Friedrich Schlegels aforism om att "poesi bara kan kritiseras genom poesi". Det romantiska elementet finns sida vid sida med självhävdelse och patos för styrkan. Men även om debutantens heterogena material direkt eller lätt maskerat kan kännas igen i traditionen är helheten ändå fängslande, genom att Diktonius så målmedvetet skapar en konstnärsmyt, också det för övrigt ett typiskt romantiskt företag. Som Artur Lundkvist skrivit: "Man får en känsla av att han inte blott levt och lidit till det yttersta, utan också att han har bakom sig en lång konstnärsbana, att han är en konstens härdade veteran och heroisk kämpe." Hårdheten, den virila manligheten och särskilt hungern i estetisk, proletär och även erotisk mening är drag i myten.

När Diktonius gav ut sin andra aforismsamling Brödet och elden (1923) var han en etablerad författare. Nietzscheanismen är nu något nedtonad, och mjukheten ett nytt drag i självmytologiseringen. Han hyllar jorden som sin fasta punkt, och vänder sig aggressivt mot filosofi och teoretiserande, på ett sätt som gränsar till antiintellektualism.

Diktonius aforismer är till sin form och art av utsägelse tämligen traditionella. De är citerbara, säkra påståenden av deskriptiv eller preskriptiv karaktär som gör anspråk på universell giltighet, och som på ett för genren typiskt sätt utnyttjar den paradoxala vändningen som grundfigur, som t. ex. här: "En konstnär kan aldrig vara tillräckligt självmedveten. / Det är storhetsvansinne att tro sig komma tillrätta utan det."

Edith Södergrans aforistik i Brokiga iakttagelser (1919) ter sig vid sidan av Diktonius, och vid sidan av hennes egen lyrik, som rätt osäker och uddlös. Sitt största intresse har hennes aforismer som antydningar om den idémässiga referensramen kring lyriken, t.ex. den här helt schillerska tanken om det demoniskt fria intellektet: "Då det egna intellektet stigit högt, förefaller en varje intellekt aktningsvärt, likgiltigt om en människas eller insekts, man får ögonen öppna för det demoniska i intellektets väsen över huvud."

Gunnar Björlings två första böcker glider genremässigt mellan prosapoesi och aforistik. Från och med Quosego-bidragen i slutet av 1920-talet blir aforistiken tydligare profilerad och får bilda egna avsnitt i den härefter övervägande lyriska produktionen. Björlings aforismer avviker oftast påtagligt från den för genren typiska strävan efter universellt giltig, spirituellt formulerad och citerbar visdom. Liksom hans lyrik är hans aforistik sällsynt representativ för en "fragmentets poetik", i den mening som Schlegel förklarar den i sina aforismer: konsten är först och främst process och liv och riktad mot något i sig ouppnåeligt. Konst är något som ständigt är i tillblivande, snarare än färdiga, avrundade kulturprodukter. Björlings räckor av aforismer förmedlar glimtvis både formellt och innehållsligt aspekter av en sökande livsattityd, och en därmed förbunden tillblivelsens poetik. "Att glädjen och helgelsen det ej definierbara det ej nådda." "Och vår bankruttförklaring är lik en kärleksförklaring. Det ej-färdiga älskar vi." (1940)

Den sista av de aforismer som Björling själv gav ut lyder: "Begrepps begrepp, i blods begreppslöst svallande – ett fulländat det har ej gräns det är skönheten oändlig." (Luft är och ljus, 1946). I de fem diktböcker som han ytterligare gav ut ingår inga aforismer. Kanske aforistiken som form, trots hans eget synnerligen okonventionella grepp, till slut framstod som alltför begreppslig, alltför filosofisk resonerande till sin karaktär för att i längden tjäna hans primära poetiska syfte: att skriva dagen.

 
 
 
 

R. R. Eklund

R. R. Eklunds författarskap domineras vid sidan av lyriken av fyra volymer aforistik och meditativ kortprosa; "den fragmentariska betraktelsen" var hans egen genrekaraktäristik. Eklund kom att inta en mellanställning mellan modernism och traditionalism, vilket har bidragit till att hans verk fallit i en oförtjänt glömska. Det har sagts att efter Vilhelm Ekelund har ingen svensk författare odlat aforistikens kräsna konst så hängivet som han. Tonvikt kan läggas på ordet kräsna. Den stränga självkritiken och produktivitetsproblemet är att återkommande tematiskt stråk i aforismerna, till den grad att Eklund framstår som en renodlad inkarnation av författarproblematiken i Runar Schildts novell "Häxskogen": "I möjligheternas skog går den svage omkring. Vilken frodighet, vilka utsikter! Hur skulle man nännas stanna, hugga in, förvandla till ett barskalat faktum ett av dessa granna möjlighetsfrön!" (Rymd och människa, 1938) Citatets självironiska udd uttrycker distinkt Eklunds dilemma, som aforismerna kretsar kring alltifrån den första samlingen Grått och gyllne (1926). Själva boktitlarnas tudelningar antyder vad det rör sig om: modernitetens plågsamma dualism mellan andlighetens möjlighetsvärld och sensualitetens bundna konkretion. Oförmågan att nå en syntes, och oviljan att fullt ut realisera endast någondera polen, gör Eklund till en av vår litteraturs djupa melankoliker. I detta liknar han mycket sin samtida författarkollega lyrikern Kerstin Söderholm. Melankolin är resultatet av en ofruktbar klyvning i sinnelaget: ”Det tar ont att vara: jag känner att jag har både tungsinne och lättsinne, men inte allvaret och glädjen, det glada allvaret – det verkligt nödvändiga” (1938). Eklund vet vad skapandets eufori vill säga, för dem som drömt om ”sin dikts universum, ett självhärskardöme där endast hans lagar skulle gälla”, men han ser riskerna i euforin. I Grått och gyllne gör han t. ex. kritiskt upp räkningen med det andligt demoniska och med det historiska sublimas lockelser, något som Södergran inte förmådde värja sig mot: ”Nero, du alla artisters stormästare, du ondskans barnafromma geni (...)” (1926). Men lika omöjlig är den enkla sinnliga närheten, den fulla närvaron i nuet. ”Den verkliga intimiteten är mig motbjudande. Jag kan ej förtro mig helt ens åt det blanka pappret.”

Eklunds meditationer formar sig trots hans distanstagande till en beskrivning av den återvändsgränd i melankoli och masochistisk skrivblockad som 1920-talets estet och idealist kommit in. De ger något av den felande disharmoniska mellanpositionen mellan Diktonius självsäkra Min dikt och Björlings ljusdränkta produktivitet. Först i den sena Loggbok på landbacken (1945) når Eklund ett mindre anspänt förhållande till skrivandet och till allt det vardagliga och skenbart banala.


 
Atos Wirtanen: Den skapande handen (1931),
Rabbe Enckell: Traktat (1953),
Erkki Melartin: Credo (1928).
 

Wirtanen, Enckell

Atos Wirtanen inledde sitt digra filosofiska och kulturkritiska författarskap med tre aforismsamlingar, där inflytandet från Nietzsche och i synnerhet Zarathustraboken är överväldigande. På 1940-talet tar han distans i boken Nietzsche den otidsenlige, och hans mogna tänkande domineras av marxistisk samhällsanalys och materialistisk världsåskådning i kombination med en särpräglad biologisk synvinkel på kultur och historia. Skapandet av ”framtidens människa” är i varje fall Wirtanens utopiska grundtema alltifrån debuten med aforismsamlingen Den skapande handen (1931). Som filosofiskt material har hans aforistik fortfarande sitt givna värde, men ur ett allmänt litterärt perspektiv kan den idag te sig en smula föråldrad. Det nietzscheanska stoffets förutsägbarhet och sanningssägarens pose kan irritera, liksom svepande generaliseringar om t. ex. tyskarnas egenskaper – eller kvinnornas. Den tematiska bredden och intellektuella nyfikenheten imponerar likafullt. ”Konsten att fråga är en utpräglat filosofisk konst, och en fråga tränger alltid djupare och längre än ett svar.”

Rabbe Enckells författarskap sträcker sig över de flesta litterära genrer, och inkluderar även mediterande kortprosa och aforistik, publicerad bl. a. i Lutad över brunnen (1942), Traktat (1953) och Och sanning? (1966). Av den tidiga modernistgenerationen är det väl endast Enckell som saknar nämnvärt beroende av nietzscheanismen. I själva verket förefaller han att i sina aforismer ständigt föra en lågmäld kritisk dialog med denna tradition, varvid han i kontrast för fram ett slags skapandets vardagliga antihjälte. Också för Enckell är ensamheten produktiv och välbekant, men i en mera utsatt mening; ”Att vara ensam är som att driva på ett hav – man förs dock vidare.” Det finns en punkt där han anknyter till Nietzsche-Eklund-linjen: amor fati, den stoiska kärleken till ens öde, hårt eller milt. ”Det mest genomgripande upproret har vi i det accepterande som bär.”

Vardagen är för Enckell privatlivets trygga bastion mot kulturens och det sociala livets hotfullhet, denna ”fullständiga oberäknelighet”; Enckell tangerar här vad man utpekat som typisk, alienerande erfarenhet i modernitetens värld. Liksom R. R. Eklund är Enckell en utanförstående melankoliker, men någon skrivblockad blir det inte fråga om hos honom. Där drömmen, möjligheternas obegränsade värld, förlamar Eklund ser Enckell i vardags- och privatlivets vegeterande, rörliga tänkande – i motsats till handlingarnas slutenhet – själva skrivandets urkälla. ”Endast tanken är bestående i sin flyktighet: den är det ända linjeskapande.” Detta är alltså Enckells motdrag mot oberäknelighet och flyktighet: ett skrivande som tätt följer tankens rörelser i vardagen, som förmår upprätta mytisk enhet och upphäva tidens linearitet. ”Kanske det enda gud befaller är att vi bevarar en enhetskänsla för tillvaron. Panteism? Kristus? Mystik? Det gäller alla vägar som bevarar från åtskiljandet.”

Det litterärt autentiska skall gripa medvetandet här och nu, och för detta ändamål är essän och den aforistiska kortprosan en särdeles lämplig form, men däremot det narrativa, dvs. det episkt framskridande återberättandet, av Enckell tillbakavisas som en falsk, ”historicistisk” metod.

En tidig aforistiker som förefaller sakna till och med en polemisk relation till det nietzscheanska arvet är tonsättaren Erkki Melartin, vars Credo från 1928 samtidigt utkom både på svenska och finska. Melartins aforismer, ett slags trosbekännelse av en humanist och kulturarbetare mitt uppe i livet, har stått sig väl. De är språkligt spänstiga, och tematiskt har de en bredd och ett genomgående stråk av vitalitet och energi som förmår gripa. I fråga om hållningen till konstnärskapet skiljer sig Melartin diametralt från melankoliker som Eklund. Han vet vad svackor vill säga, men betonar uthållighetens och själva det ihärdiga arbetets avgörande betydelse. Lessings definition: ’geni är flit’ har ett mycket djupare perspektiv än man i allmänhet vill tro och erkänna.” Självuppfostran är ett svårt ämne som Melartin lyckas skriva om utan att bli förnumstigt hurtfrisk.



Hans Ruins aforism- och fragmentsamling Makt och vanmakt (1940) och
Henrik Tikkanens aforismsamling Tankstreck (1970).
 

Senare aforistiker

Hans Ruin, en utomordentlig estetiker och essäist, har även skrivit meditationer och aforismer, utgivna i Makt och vanmakt (1940) och Den mångtydiga människan (1966). Den första boken gavs ut efter vinterkriget vilket ger en kärv kontext åt dikotomin makt / vanmakt som går som ett ledmotiv genom verket. Ruins credo i detta sammanhang för ”den oumbärliga konsten” är personligt men utan den laddade jag-orientering som – antingen i euforins eller melankolins tecken – så ofta varit grogrunden för aforistikernas reflektioner i ämnet. Ruins aforistik har en sällsynt utåtriktad framtoning och ett brett intressefält.

Ruins aforismer (liksom Melartins) är formellt av det traditionellt avrundade, självständigt fungerande slaget, snarare än fragment, som t. ex. denna: ”Enkelheten är poesins naturliga gravitationscentrum. Förr eller senare tar den ut sin rätt.” Stilistiskt följer Ruins aforismer likaså enkelhetens och naturlighetens principer, utan stort tvång att kokettera med paradoxen eller ordleken, men i stället söker han gärna den träffande metaforen.

Hos Gösta Ågren är paradoxen en central tanke- och språkfigur, och inte bara i hans aforistik, publicerad som avdelningar i dikt- och prosaböcker. Också i hans lyrik är paradoxen högfrekvent, särskilt under perioden 1968–1980. Genregränserna är porösa; en aforism kan bli element i en dikt, och omvänt kan en fras lyftas ut ur en dikt och bli en fristående aforism – t. ex. denna: ”Levandet är ett bedövningsmedel mot livet.”

Paradoxen är en elliptiskt förtätad konstruktion som kräver aktivitet av läsaren; det gäller att söka sig fram till ett perspektiv som får motsägelsen att försvinna och därmed ger en aha-upplevelse. Paradoxen är ett retoriskt grepp, men Ågrens långvariga passion för den antyder att det är fråga om mer än så. ”Detta vill jag säga, men att jag vill säga det på detta sätt är också en del av vad jag vill säga” (1970). Dekonstruerandet av motsägelser, begäret att i varje sak se embryot till dess motsats, betonar tillvaron som enhet och kontinuum med mjuka övergångar. En sådan livsfilosofi är i grunden skeptisk, riktad mot tvärsäkra och entydiga sanningsanspråk. Det är också en livshållning som i själva flyktigheten och övergången ser det enda säkra, vilket borgar för en bister nollpunktens tröst och trygghet. Som det heter i en av Ågrens mera bejublade aforismer, denna korthuggna: ”Oroa dig inte. Det ordnar sig aldrig.” Tanken återfinns i andra varianter: ”Lyckan är alltid trist, en påminnelse om att den upphör.”

I litteraturen efter 1960-talet förekommer aforistik sparsamt. Vid sidan av Ågren är det snarast Henrik Tikkanen som håller genren vid liv, och också förnyar den. Tikkanen publicerade i dagspressen – först i Hufvudstadsbladet, sedan i Helsingin Sanomat – ironiska, ofta dräpande finurligt formulerade åsikter, med tillhörande teckningar. De har i bokform publicerats under titeln Ansikten och åsikter (1980–1983). ”Det är tryggt att vara konservativ. Du vet att dumheterna du företräder inte är uppfunna av dig själv.” ”Ingen människa som har tillräckligt med pengar är utlänning någonstans.” Listan på vad Tikkanen riktar udden mot skulle bli lång. Egentligen går ingenting säkert, inte ens han själv. För Tikkanen är aforismen ingen gravallvarlig historia. Det roliga eller lite elaka duger i sig som ämnen för en aforism.

Det nya hos Tikkanen var dels sambandet mellan text och bild, dels att han arbetade med rolldikt på aforistikens område. Åsikterna var långt ifrån alltid hans egna, ofta har de formen av yttranden avlyssnade i en eller annan samhällsgrupp, politisk riktning osv. Inskränktheten och drygheten får själva komma till tals, Tikkanen står för ironin.


HOLGER LILLQVIST

 

Artikeln är tidigare publicerad i Finlands svenska litteraturhistoria, Andra delen (2000) utgiven av Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS). Artikelns ursprungliga titel är Aforismer.
 
 
 
 
 
SF


onsdag 14 januari 2015

MARITA WEIJOLA – AFORISMER








Marita Weijola (11.3.1929 Helsingfors – 27.5.2014 Vasa) var en hemmafru och författare som bodde i Vasa. Hon publicerade sex aforismsamlingar: Det kallas frihet (1991 eget förlag), Säga vad man vill (1992 Sahlgrens), Gomorron, pennskaft! (1995 eget förlag), Somt äter änderna upp (1999 eget förlag), Genom mitt fönster (2009 eget förlag) och Såsom i en spegel – tankar om livet (2013 eget förlag; innehåller också en dikt). Hon skrev också noveller som ej har publicerats.

 





Ur boken Det kallas frihet (1991):

 
Skrivkonsten är ojämlikhet driven till pennspetsen.

 
Oavsett vad du skriver om, tecknar du ditt självporträtt.

 
Lek med ord! Orden läker.


Varje utmaning är en styrketräning.


Svårt att ge goda råd och ändå svårare att låta bli.

 
Sig själv lär man bäst känna i umgänget med andra.

 
Man kan tåla mycket så länge det drabbar alla lika.

 
En oförrätt måste tuggas väl eller spottas ut.

 
Den som nått botten har funnit någonting att stå på.


 

Ur boken Säga vad man vill (1992):


Perfektionismen går ut på att eliminera varje annan mänsklig svaghet.

 
Den som avhåller sig från att undervisa, slipper tala för döva öron.

 
Inget motstånd är så kompakt som ointresset.

 
Falsk anspråkslöshet är högmodets fräckaste förklädnad.

 
Man kan göra mycket för andra genom att göra något åt sig själv.


 

Ur boken Gomorron, pennskaft! (1995):

 
Också den vita lögnen är en fläck.

 
Vi kan deklarera var vi står, men lögnen visar var vi faller.

 
Barnet föds som världsmedborgare men fostras till knutpatriot.

 
Grymheten är svaghetens styrkedemonstration.

 
Jakten på lyckan går som kattens jakt på den egna svansen.

 
Sin älskade binder man säkrast genom att vara fängslande.

 
Sårande ord är frön med hög grobarhet.


Emellanåt får öronen ta emot förtroenden som det är tungans sak att visa sig värd.

 
Den penningkäre är mestadels till salu.

 
Allemansrätten borde omfatta också rätten att åldras utan inblandning.


 

Ur boken Somt äter änderna upp (1999):

 
Fördomarna fälls utan rättegång.

 
Alla brott mot en oskriven lag har sitt oskrivna straff.

 
I dagsläget åldras självklarheterna så snabbt att människan tvingas använda sitt eget omdöme.


Av tidsbrist lider den som tror sig tvungen att hinna med allt.

 
Lycklig den som bevarat barnets förmåga att vakna till en ny dag med samma förväntan som inför en teaterföreställning, strax innan ridån går upp!

 

 
Ur boken Genom mitt fönster (2009):

 
Ögonblicket väger mellan minnena och framtidsdrömmarna.

 
Sanningen innehåller en viss trovärdighet.

 
Envar sin egen åklagare och försvarsadvokat.


Livskriser putsar glasögonen.

 
Risken för en felbedömning ökar i takt med att vi ser människorna som rollfigurer.

 
Dödsrunan skrivs av människan under hennes livstid.
 

 

Ur boken Såsom i en spegel – tankar om livet (2013):

 
Pennan är skrivarens vandringsstav, orden fotspåren av färden.

 
Ord utan täckning är som knappar i kollekthåven.

 
Problemen tjänstgör som framstegens bakgrundskulisser.

 
Självupptagenheten: själens klaustrofobi.


Notera den lilla musens skräckslagna flykt innan du skriker!


När hösten kommer räfsar vi ihop löven från alla våra somrar.


 

SF

 

lördag 10 januari 2015

EN HUMANISTS HUSAPOTEK – NILS ERIK WICKBERG

Nils Erik Wickbergs (19092002) opus Tonfall (Söderströms & co 1976) hör till den finlandssvenska aforistikens främsta verk  om man beaktar den 'gamla skolans' aforistik under 1900-talet. Med detta menar jag en i bred mening humanistisk livshållning byggd på klassisk bildning och kryddad av författarens personliga (p)referenser.

Wickberg sysslar med sedvanlig namedropping då han i inledningen redovisar influenserna bakom bokens aforismer som skrivits under en osedvanligt lång tid, allt från slutet av 1920-talet till början av 1970-talet: "Främst tror jag bör nämnas Platon och Plotinos, Paulus och Augustinus, Mäster Eckehart, Pascal, Novalis, Kierkegaard och Vilhelm Ekelund. Inte minst Lao-tse." Listan fortsätter med en lång rad övriga författare, allt från Almqvist och Strindberg till Montaigne och de la Rochefoucauld.

Typiskt för denna "klassiska" bildning är att alla tänkare och författare är män; som om kvinnor inte skrivit några tänkvärda tankar i historien. Aforismen var länge en typiskt manlig genre, åtminstone in på 1900-talet.

När boken kom ut 1976, rubricerade recensenten P.O. Barck sin tveklöst beundrande recension: En humanists husapotek:
 


 
Och visst finns det fog för att Nils Erik Wickberg utvecklade en egen, mångsidigt kultiverad humanism som kom till uttryck även i hans övriga verk. Sin livsgärning gjorde Wickberg inom arkitekturen - han var länge professor i byggnadskonstens historia vid Tekniska högskolan.

Man kunde karakterisera Wickbergs aforismer som stilskisser inom ordens arkitektur. Aforismen bygger ett hus för tanken, ger den struktur och estetiskt värde. Här följer bara ett litet axplock ur den rikhaltiga boken Tonfall, som i sitt litet ålderdomliga tonläge ändå har något att säga:

För att rätt fatta en människa behövs det inte bara att man förstår det hon säger, utan i ännu högre grad att man underförstår det hon lämnar osagt.

Skadar inte att vara misstänksam mot sin misstänksamhet!

Aforismen är litteraturens grafik.

Man skall inte sprattla, när man vill lära sig simma på trons hav; man skall bara ligga stilla  då flyter man.

Liksom konsten att skriva brev nära nog har dött ut, så håller även konsten att diskutera på att göra det.

Andaktsövningarna i de islamiska moskéerna utgör av allt att döma en förträfflig kombination av effektiv gymnastik och inre samling.

Demokrati är dialog mellan i fråga om yttrandefrihet likaberättigade parter, så att man inte är rädd för att öppet dryfta eller ifrågasätta också de yttersta grundvalarna för samhällsbyggnaden och så att den starkare inte med maktbud försöker eliminera ett mindretal av oliktänkande.


Nils Erik Wickbergs verkförteckning (källa: Fennica)

Nattlig monolog (1940)
Barocken och nutiden (1944)
Empirestudier (1945)
Ajatuksia arkkitehtuurista (1946)
Improvisationer (1947)
Byggnadskonst i Finland (1959)
Suomen rakennustaidetta (1959)
Finnish architecture (1962)
Anteckningar i tidsföljd (1962)
Försök över arkitektur (1963)
Finnische Baukunst (1963)
Finnish architecture (1965, new edition)
Carl Ludwig Engel (1973)
Arkitekturen och tidsandan (1974)
Tonfall (1976)
Semikolon 1–2 (1978–1979)
Senaatintori – Helsinki (1981)
Människan och arkitekturen (1982)
Ett tänkande rö (1985)
Aftonläsning (1987)
Hämeen linna Tavastehus slott  Häme Castle (1988)
Städer, byggnader... (1989)
Julberättelse Joulutarina (1995)
 
 
 

BW