Erkki Melartin (1875–1937) är främst känd som kompositör med en bred skala av verk: 6 symfonier, 350 pianostycken, mer än 300 sånger, kammar- och orkestermusik, operan Aino och baletten Blå pärlan. Tyvärr hör man mer sällan Melartins verk spelas i radio eller konserthus; få vet också att hans mångsidighet inbegriper även sånger för barn, arrangemang av karelska folkvisor och till och med schlagers under pseudonymen Eero Mela.
Här begränsar jag mig till att skriva om Erkki Melartins one-hit-wonder inom aforistiken, samlingen Credo (1928; finskspråkiga versionen Minä uskon utkom samma år). Att aforismerna blev lästa av en större krets även på svenska kan intygas av att den svenska versionen trycktes i tre upplagor på Holger Schildts förlag - den sista trycktes efter kriget år 1947.
Titeln, Credo betyder Jag tror och syftar på att samlingen är en sorts trosbekännelse. Här kopplar man ihop Melartin med en lång tradition av bekännelselitteratur. Granska följande två aforismer, vilken av dem har Erkki Melartin skrivit?
Kom ihåg den urgamla sanningen: endast det lugna vattnet kan återspegla himmeln.
Varifrån jag kommit hit, vet jag icke. Skall jag kalla det 'dödligt liv'; skall jag kalla det 'levande död'?, jag vet det icke.
Svar: den första aforismen är skriven av Melartin. Den andra är kyrkofader Augustinus, vars verk Confessiones anses vara världens första självbiografiska bekännelsebok, skriven redan på 400-talet. I inledningen till Credo skriver författaren nyktert att "aforismer äro lösa fåglar och att de alltid böra utgivas utan äkthetsgaranti", dvs. många tankar är medvetet eller omedvetet lånade av andra.
Jag vill kalla Erkki Melartin för en musikalisk gentleman – vad innebär detta? Det musikaliska kommer från Melartins strävan efter exakthet och formfulländning, på samma sätt som kompositören jobbar med notsystemet. Det karakteristiska för en gentleman är att tankegodset ger prov på bred och djup allmänbildning, en klädsam ödmjukhet inför livets mysterier, och ett socialt medvetande som balanserar mellan mild ironi och rättfram människokännedom.
Här kommer några aforismer som ger uttryck för de ovanstående epiteten, med alla sina tidsbundna och tidlösa attribut:
"Slump" kalla vi en lag som vi icke känna. (Kybalion)
Kroppen är en översättning av själen till ett synbart språk.
Att tänka: fröet till bitterhet. Att känna: fröet till godhet.
En verklig lärare säger: jag lär dig för att du skall bliva fri – också från mig.
Askesen är en ypperlig skolning, men vi få ej anse den vara livets mening.
Socialister drömma framåt, konservativa drömma bakåt.
Något av det sorgligaste hos vissa konstnärer är väntan på inspiration. De ana ej att denna endast komma till den förberedda.
Analysera noga din nedstämdhet och du kommer att märka, att den nästan alltid har sin grund i sårad egenkärlek.
BW
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar