Nils Erik Wickbergs (1909–2002) opus Tonfall (Söderströms & co 1976) hör till den finlandssvenska aforistikens främsta verk – om man beaktar den 'gamla skolans' aforistik under 1900-talet. Med detta menar jag en i bred mening humanistisk livshållning byggd på klassisk bildning och kryddad av författarens personliga (p)referenser.
Wickberg sysslar med sedvanlig namedropping då han i inledningen redovisar influenserna bakom bokens aforismer som skrivits under en osedvanligt lång tid, allt från slutet av 1920-talet till början av 1970-talet: "Främst tror jag bör nämnas Platon och Plotinos, Paulus och Augustinus, Mäster Eckehart, Pascal, Novalis, Kierkegaard och Vilhelm Ekelund. Inte minst Lao-tse." Listan fortsätter med en lång rad övriga författare, allt från Almqvist och Strindberg till Montaigne och de la Rochefoucauld.
Typiskt för denna "klassiska" bildning är att alla tänkare och författare är män; som om kvinnor inte skrivit några tänkvärda tankar i historien. Aforismen var länge en typiskt manlig genre, åtminstone in på 1900-talet.
När boken kom ut 1976, rubricerade recensenten P.O. Barck sin tveklöst beundrande recension: En humanists husapotek:
Och visst finns det fog för att Nils Erik Wickberg utvecklade en egen, mångsidigt kultiverad humanism som kom till uttryck även i hans övriga verk. Sin livsgärning gjorde Wickberg inom arkitekturen - han var länge professor i byggnadskonstens historia vid Tekniska högskolan.
Man kunde karakterisera Wickbergs aforismer som stilskisser inom ordens arkitektur. Aforismen bygger ett hus för tanken, ger den struktur och estetiskt värde. Här följer bara ett litet axplock ur den rikhaltiga boken Tonfall, som i sitt litet ålderdomliga tonläge ändå har något att säga:
För att rätt fatta en människa behövs det inte bara att man förstår det hon säger, utan i ännu högre grad att man underförstår det hon lämnar osagt.
Skadar inte att vara misstänksam mot sin misstänksamhet!
Aforismen är litteraturens grafik.
Man skall inte sprattla, när man vill lära sig simma på trons hav; man skall bara ligga stilla – då flyter man.
Liksom konsten att skriva brev nära nog har dött ut, så håller även konsten att diskutera på att göra det.
Andaktsövningarna i de islamiska moskéerna utgör av allt att döma en förträfflig kombination av effektiv gymnastik och inre samling.
Demokrati är dialog mellan i fråga om yttrandefrihet likaberättigade parter, så att man inte är rädd för att öppet dryfta eller ifrågasätta också de yttersta grundvalarna för samhällsbyggnaden och så att den starkare inte med maktbud försöker eliminera ett mindretal av oliktänkande.
Nils Erik Wickbergs verkförteckning (källa: Fennica)
Nattlig monolog (1940)
Barocken och nutiden (1944)
Empirestudier (1945)
Ajatuksia arkkitehtuurista (1946)
Improvisationer (1947)
Byggnadskonst i Finland (1959)
Suomen rakennustaidetta (1959)
Finnish architecture (1962)
Anteckningar i tidsföljd (1962)
Försök över arkitektur (1963)
Finnische Baukunst (1963)
Finnish architecture (1965, new edition)
Carl Ludwig Engel (1973)
Arkitekturen och tidsandan (1974)
Tonfall (1976)
Semikolon 1–2 (1978–1979)
Senaatintori – Helsinki (1981)
Människan och arkitekturen (1982)
Ett tänkande rö (1985)
Aftonläsning (1987)
Hämeen linna – Tavastehus slott
– Häme Castle (1988)
Städer, byggnader... (1989)
Julberättelse – Joulutarina (1995)
BW
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar