SVEN GRÖNVALL – ELMERIANA

 

 

Diktonius – en bok på 60-årsdagen
den 20 januari 1956

 

 

ELMERIANA

 

 

 

Några aforismer kring och till vännen Elmer Diktonius.

 

 

Mod är den största begåvning som finns.
 

Det ”omöjligas” förkämpar har rätt: de lär oss att våra möjligheter är obegränsade – inåt.
 

Varje konstnärlig problemlösning är en strid på kniven mot vår egen strupe.
 

Förklaringar behövs inte där tanken trånar och livet levs.
 

De estetiska hundarna slåss alltid om estetens avgnagda ben.
 

Livet är inte under några förhållanden konst. Det är redan mycket att konsten under vissa förhållanden är liv.
 

Det finns en spekulativ och en spontan begåvning; den senare kan ibland nå genialitet.
 

Det konstnärliga rör sig längs gränser som verkligheten inte vidkännes.
 

Fantasi är det enda som samtidigt ger stilen både flykt och precision.
 

Det groteskas gräns mot det banala är hårfin – men bestämd.
 

När det gäller konsten är alla förklaringar bortförklaringar.
 

Förnuftet överlever allt annat – men ingen vet varför.
 

Vi vandrar alla i skuggan av vår egen skugga.
 

Ingenting är så meningslöst som ensamt kött.
 

Vi åker alla i den sexuella slalombacken – klarar portarna, eller klarar dem inte.
 

Det magra har inte råd och det frodiga har inte lust.
 

Fulländningen har förtorkade bröst.
 

Sent är att vakna när rösterna tystnat och de ropade står stumma som frostiga träd.
 

Kärleken bor i det omedvetna – tillsammans med konstens ursprung.
 

Den geniala är vinddriven på sitt vardagsvis; det blåser alltid hårt på de högsta höjderna.
 

När allt är gjort är allt förfelat – utom uppsåtets ärlighet och kraft.
 

När den stora stormen kommer är vi fjun i vindsliten fjällvärld.
 

Gräset besegrar alltid till slut graniten: myriader gräs kring stormpiskade granitens skald – till slut.
 

Tystnaden är oåtkomlig – liksom tanken. Den vise förenar dem i sig.

 

SVEN GRÖNVALL


 

Sven Grönvall (1908–1975) var en finlandssvensk konstnär och professor. Aforismerna är ur boken Diktonius – en bok på 60-årsdagen den 20 januari 1956, redigerad av Stig Carlson, Jörn Donner och Artur Lundkvist.


 

SF

 

En musikalisk gentleman, opus 150

Erkki Melartin (1875–1937) är främst känd som kompositör med en bred skala av verk: 6 symfonier, 350 pianostycken, mer än 300 sånger, kammar- och orkestermusik, operan Aino och baletten Blå pärlan. Tyvärr hör man mer sällan Melartins verk spelas i radio eller konserthus; få vet också att hans mångsidighet inbegriper även sånger för barn, arrangemang av karelska folkvisor och till och med schlagers under pseudonymen Eero Mela.

Här begränsar jag mig till att skriva om Erkki Melartins one-hit-wonder inom aforistiken, samlingen Credo (1928; finskspråkiga versionen  Minä uskon utkom samma år). Att aforismerna blev lästa av en större krets även på svenska kan intygas av att den svenska versionen trycktes i tre upplagor på Holger Schildts förlag - den sista trycktes efter kriget år 1947.

Titeln, Credo betyder Jag tror och syftar på att samlingen är en sorts trosbekännelse. Här kopplar man ihop Melartin med en lång tradition av bekännelselitteratur. Granska följande två aforismer, vilken av dem har Erkki Melartin skrivit?

Kom ihåg den urgamla sanningen: endast det lugna vattnet kan återspegla himmeln.

Varifrån jag kommit hit, vet jag icke. Skall jag kalla det 'dödligt liv'; skall jag kalla det 'levande död'?, jag vet det icke.

Svar: den första aforismen är skriven av Melartin. Den andra är kyrkofader Augustinus, vars verk Confessiones anses vara världens första självbiografiska bekännelsebok, skriven redan på 400-talet.   I inledningen till Credo skriver författaren nyktert att "aforismer äro lösa fåglar och att de alltid böra utgivas utan äkthetsgaranti", dvs. många tankar är medvetet eller omedvetet lånade av andra.

Jag vill kalla Erkki Melartin för en musikalisk gentleman – vad innebär detta? Det musikaliska kommer från Melartins strävan efter exakthet och formfulländning, på samma sätt som kompositören jobbar med notsystemet. Det karakteristiska för en gentleman är att tankegodset ger prov på bred och djup allmänbildning, en klädsam ödmjukhet inför livets mysterier, och ett socialt medvetande som balanserar mellan mild ironi och rättfram människokännedom.

Här kommer några aforismer som ger uttryck för de ovanstående epiteten, med alla sina tidsbundna och tidlösa attribut:

 

 

"Slump" kalla vi en lag som vi icke känna.  (Kybalion)

Kroppen är en översättning av själen till ett synbart språk.

Att tänka: fröet till bitterhet. Att känna: fröet till godhet.

En verklig lärare säger: jag lär dig för att du skall bliva fri – också från mig.

Askesen är en ypperlig skolning, men vi få ej anse den vara livets mening.

Socialister drömma framåt, konservativa drömma bakåt.

Något av det sorgligaste hos vissa konstnärer är väntan på inspiration. De ana ej att denna endast komma till den förberedda.

Analysera noga din nedstämdhet och du kommer att märka, att den nästan alltid har sin grund i sårad egenkärlek.

 

 

 

BW

 

FREDRIK LÅNGS TANKAR OM AFORISTIKEN

 

Hur kommer en aforism till?

– Aforismer sätter man sig inte ner vid skrivbordet och skriver. Aforismer kommer, med ens finns de bara där och då gäller det att ha papper och penna in närheten.

– Stund och ställe kan också vara bra att ha: långa tågresor, lugna caféer, balkonger med utsikt. Jag tror att det var den tyska fysikern och satirikern Georg Christoph Lichtenberg (född 1742) som först sade att man inte borde säga ”Jag tänker” utan ”Det tänker”. Och det är så det känns. Uttrycket upprepades av Nietzsche, som vid sidan av Lichtenberg är den största aforistikern på det tyska språket. Både mina personliga favoriter.

   Lång säger att tankar ger upphov till nya tankar. Egna ord blandas med andras.

– Ifall poesin tar avstamp i det yttre, har aforismen det inre som vistelseort. I den meningen är aforismen också en smula asocial; den umgås gärna med satiren och ironin, och ironi – framför allt självironi – är egenskap hos det solitära.

 

Vad kan man inte skriva om i en aforism?

– Jag vet inte vad en aforism inte skulle kunna behandla. Eller för att uttrycka det i en aforism: Det finns ingen sak som är så obetydlig att man inte skull kunna göra en sak av den. Ingen så stor att den inte skulle rymmas i en mening.

(texten tagen ur Philip Teirs intervju av Fredrik Lång, HBL 13.09.2009)

 

Fredrik Lång är en finlandssvensk författare och filosofie doktor. Han har gett ut aforismsamlingarna I dessa tider (1994) och Hålla hus (2006). Hans aforismer har publicerats också i Hufvudstadsbladet.

 

SF

 

DEN FINLANDSSVENSKA AFORISTIKEN

 

Pärmen av Elmer Diktonius Min dikt (1921).

 

Aforistik skriven på svenska i Finland har en lång, om också långtifrån obruten tradition. Som ett första verk av denna art har man sett Jacob Freses Kårta Sede-Läror och Sede-Tillämpningar (1726). Under följande århundrade kan J. L. Runeberg och Lars Stenbäck lyftas fram som betydande aforistiker.

Det är framför allt modernisterna som ger aforistiken en ny bredd under 1900-talets första årtionden; Edith Södergran, Elmer Diktonius, Gunnar Björling, Rabbe Enckell och R. R. Eklund skriver alla aforismer. Flera av dessa har en viss gemensam grogrund. Uppjagad självhävdelse, trotsig omvärdering av traditionen, upptagenhet kring styrkans och svaghetens problematik, konstens och den skapande människans primat över vardagsmänniskans värld är några återkommande, övergripande tematiska drag som knappast låter sig tänkas utan bakgrunden av Nietzsche och särskilt dennes Zarathustra. Delvis gör sig inflytandet gällande via Vilhelm Ekelund, vars aforistik och lyrik inspirerat flera av de finlandssvenska författarna.

 

 

 

 

Diktonius, Björling

Grunden för aforismerna i Diktonius debutbok Min dikt (1921) är en storslaget romantisk konstsyn, i förening med ett typiskt expressionistiskt krav på legering  av dikten och "livet". Konstnären är, enligt Diktonius, den saligaste likaväl som den osaligaste "för att han känner djupare, kraftigare och sannare än de andra människorna" – en romantisk kliché, liksom tanken om konstens ambition att gripa det outsägliga. "Varför skriva om det outsägliga, om konsten? / Kanske just för att bevisa att den är outsäglig." I en annan aforism förnekar han dock att han egentligen skulle skriva om konst: "Man skall aldrig skriva om konst. / Man skall dikta. / Aforismer är dikt." Tanken anknyter till den tyska romantikens teoretiker Friedrich Schlegels aforism om att "poesi bara kan kritiseras genom poesi". Det romantiska elementet finns sida vid sida med självhävdelse och patos för styrkan. Men även om debutantens heterogena material direkt eller lätt maskerat kan kännas igen i traditionen är helheten ändå fängslande, genom att Diktonius så målmedvetet skapar en konstnärsmyt, också det för övrigt ett typiskt romantiskt företag. Som Artur Lundkvist skrivit: "Man får en känsla av att han inte blott levt och lidit till det yttersta, utan också att han har bakom sig en lång konstnärsbana, att han är en konstens härdade veteran och heroisk kämpe." Hårdheten, den virila manligheten och särskilt hungern i estetisk, proletär och även erotisk mening är drag i myten.

När Diktonius gav ut sin andra aforismsamling Brödet och elden (1923) var han en etablerad författare. Nietzscheanismen är nu något nedtonad, och mjukheten ett nytt drag i självmytologiseringen. Han hyllar jorden som sin fasta punkt, och vänder sig aggressivt mot filosofi och teoretiserande, på ett sätt som gränsar till antiintellektualism.

Diktonius aforismer är till sin form och art av utsägelse tämligen traditionella. De är citerbara, säkra påståenden av deskriptiv eller preskriptiv karaktär som gör anspråk på universell giltighet, och som på ett för genren typiskt sätt utnyttjar den paradoxala vändningen som grundfigur, som t. ex. här: "En konstnär kan aldrig vara tillräckligt självmedveten. / Det är storhetsvansinne att tro sig komma tillrätta utan det."

Edith Södergrans aforistik i Brokiga iakttagelser (1919) ter sig vid sidan av Diktonius, och vid sidan av hennes egen lyrik, som rätt osäker och uddlös. Sitt största intresse har hennes aforismer som antydningar om den idémässiga referensramen kring lyriken, t.ex. den här helt schillerska tanken om det demoniskt fria intellektet: "Då det egna intellektet stigit högt, förefaller en varje intellekt aktningsvärt, likgiltigt om en människas eller insekts, man får ögonen öppna för det demoniska i intellektets väsen över huvud."

Gunnar Björlings två första böcker glider genremässigt mellan prosapoesi och aforistik. Från och med Quosego-bidragen i slutet av 1920-talet blir aforistiken tydligare profilerad och får bilda egna avsnitt i den härefter övervägande lyriska produktionen. Björlings aforismer avviker oftast påtagligt från den för genren typiska strävan efter universellt giltig, spirituellt formulerad och citerbar visdom. Liksom hans lyrik är hans aforistik sällsynt representativ för en "fragmentets poetik", i den mening som Schlegel förklarar den i sina aforismer: konsten är först och främst process och liv och riktad mot något i sig ouppnåeligt. Konst är något som ständigt är i tillblivande, snarare än färdiga, avrundade kulturprodukter. Björlings räckor av aforismer förmedlar glimtvis både formellt och innehållsligt aspekter av en sökande livsattityd, och en därmed förbunden tillblivelsens poetik. "Att glädjen och helgelsen det ej definierbara det ej nådda." "Och vår bankruttförklaring är lik en kärleksförklaring. Det ej-färdiga älskar vi." (1940)

Den sista av de aforismer som Björling själv gav ut lyder: "Begrepps begrepp, i blods begreppslöst svallande – ett fulländat det har ej gräns det är skönheten oändlig." (Luft är och ljus, 1946). I de fem diktböcker som han ytterligare gav ut ingår inga aforismer. Kanske aforistiken som form, trots hans eget synnerligen okonventionella grepp, till slut framstod som alltför begreppslig, alltför filosofisk resonerande till sin karaktär för att i längden tjäna hans primära poetiska syfte: att skriva dagen.

 

 

 

 

R. R. Eklund

R. R. Eklunds författarskap domineras vid sidan av lyriken av fyra volymer aforistik och meditativ kortprosa; "den fragmentariska betraktelsen" var hans egen genrekaraktäristik. Eklund kom att inta en mellanställning mellan modernism och traditionalism, vilket har bidragit till att hans verk fallit i en oförtjänt glömska. Det har sagts att efter Vilhelm Ekelund har ingen svensk författare odlat aforistikens kräsna konst så hängivet som han. Tonvikt kan läggas på ordet kräsna. Den stränga självkritiken och produktivitetsproblemet är att återkommande tematiskt stråk i aforismerna, till den grad att Eklund framstår som en renodlad inkarnation av författarproblematiken i Runar Schildts novell "Häxskogen": "I möjligheternas skog går den svage omkring. Vilken frodighet, vilka utsikter! Hur skulle man nännas stanna, hugga in, förvandla till ett barskalat faktum ett av dessa granna möjlighetsfrön!" (Rymd och människa, 1938) Citatets självironiska udd uttrycker distinkt Eklunds dilemma, som aforismerna kretsar kring alltifrån den första samlingen Grått och gyllne (1926). Själva boktitlarnas tudelningar antyder vad det rör sig om: modernitetens plågsamma dualism mellan andlighetens möjlighetsvärld och sensualitetens bundna konkretion. Oförmågan att nå en syntes, och oviljan att fullt ut realisera endast någondera polen, gör Eklund till en av vår litteraturs djupa melankoliker. I detta liknar han mycket sin samtida författarkollega lyrikern Kerstin Söderholm. Melankolin är resultatet av en ofruktbar klyvning i sinnelaget: ”Det tar ont att vara: jag känner att jag har både tungsinne och lättsinne, men inte allvaret och glädjen, det glada allvaret – det verkligt nödvändiga” (1938). Eklund vet vad skapandets eufori vill säga, för dem som drömt om ”sin dikts universum, ett självhärskardöme där endast hans lagar skulle gälla”, men han ser riskerna i euforin. I Grått och gyllne gör han t. ex. kritiskt upp räkningen med det andligt demoniska och med det historiska sublimas lockelser, något som Södergran inte förmådde värja sig mot: ”Nero, du alla artisters stormästare, du ondskans barnafromma geni (...)” (1926). Men lika omöjlig är den enkla sinnliga närheten, den fulla närvaron i nuet. ”Den verkliga intimiteten är mig motbjudande. Jag kan ej förtro mig helt ens åt det blanka pappret.”

Eklunds meditationer formar sig trots hans distanstagande till en beskrivning av den återvändsgränd i melankoli och masochistisk skrivblockad som 1920-talets estet och idealist kommit in. De ger något av den felande disharmoniska mellanpositionen mellan Diktonius självsäkra Min dikt och Björlings ljusdränkta produktivitet. Först i den sena Loggbok på landbacken (1945) når Eklund ett mindre anspänt förhållande till skrivandet och till allt det vardagliga och skenbart banala.

 

Atos Wirtanen: Den skapande handen (1931),
Rabbe Enckell: Traktat (1953),
Erkki Melartin: Credo (1928).

 

Wirtanen, Enckell

Atos Wirtanen inledde sitt digra filosofiska och kulturkritiska författarskap med tre aforismsamlingar, där inflytandet från Nietzsche och i synnerhet Zarathustraboken är överväldigande. På 1940-talet tar han distans i boken Nietzsche den otidsenlige, och hans mogna tänkande domineras av marxistisk samhällsanalys och materialistisk världsåskådning i kombination med en särpräglad biologisk synvinkel på kultur och historia. Skapandet av ”framtidens människa” är i varje fall Wirtanens utopiska grundtema alltifrån debuten med aforismsamlingen Den skapande handen (1931). Som filosofiskt material har hans aforistik fortfarande sitt givna värde, men ur ett allmänt litterärt perspektiv kan den idag te sig en smula föråldrad. Det nietzscheanska stoffets förutsägbarhet och sanningssägarens pose kan irritera, liksom svepande generaliseringar om t. ex. tyskarnas egenskaper – eller kvinnornas. Den tematiska bredden och intellektuella nyfikenheten imponerar likafullt. ”Konsten att fråga är en utpräglat filosofisk konst, och en fråga tränger alltid djupare och längre än ett svar.”

Rabbe Enckells författarskap sträcker sig över de flesta litterära genrer, och inkluderar även mediterande kortprosa och aforistik, publicerad bl. a. i Lutad över brunnen (1942), Traktat (1953) och Och sanning? (1966). Av den tidiga modernistgenerationen är det väl endast Enckell som saknar nämnvärt beroende av nietzscheanismen. I själva verket förefaller han att i sina aforismer ständigt föra en lågmäld kritisk dialog med denna tradition, varvid han i kontrast för fram ett slags skapandets vardagliga antihjälte. Också för Enckell är ensamheten produktiv och välbekant, men i en mera utsatt mening; ”Att vara ensam är som att driva på ett hav – man förs dock vidare.” Det finns en punkt där han anknyter till Nietzsche-Eklund-linjen: amor fati, den stoiska kärleken till ens öde, hårt eller milt. ”Det mest genomgripande upproret har vi i det accepterande som bär.”

Vardagen är för Enckell privatlivets trygga bastion mot kulturens och det sociala livets hotfullhet, denna ”fullständiga oberäknelighet”; Enckell tangerar här vad man utpekat som typisk, alienerande erfarenhet i modernitetens värld. Liksom R. R. Eklund är Enckell en utanförstående melankoliker, men någon skrivblockad blir det inte fråga om hos honom. Där drömmen, möjligheternas obegränsade värld, förlamar Eklund ser Enckell i vardags- och privatlivets vegeterande, rörliga tänkande – i motsats till handlingarnas slutenhet – själva skrivandets urkälla. ”Endast tanken är bestående i sin flyktighet: den är det ända linjeskapande.” Detta är alltså Enckells motdrag mot oberäknelighet och flyktighet: ett skrivande som tätt följer tankens rörelser i vardagen, som förmår upprätta mytisk enhet och upphäva tidens linearitet. ”Kanske det enda gud befaller är att vi bevarar en enhetskänsla för tillvaron. Panteism? Kristus? Mystik? Det gäller alla vägar som bevarar från åtskiljandet.”

Det litterärt autentiska skall gripa medvetandet här och nu, och för detta ändamål är essän och den aforistiska kortprosan en särdeles lämplig form, men däremot det narrativa, dvs. det episkt framskridande återberättandet, av Enckell tillbakavisas som en falsk, ”historicistisk” metod.

En tidig aforistiker som förefaller sakna till och med en polemisk relation till det nietzscheanska arvet är tonsättaren Erkki Melartin, vars Credo från 1928 samtidigt utkom både på svenska och finska. Melartins aforismer, ett slags trosbekännelse av en humanist och kulturarbetare mitt uppe i livet, har stått sig väl. De är språkligt spänstiga, och tematiskt har de en bredd och ett genomgående stråk av vitalitet och energi som förmår gripa. I fråga om hållningen till konstnärskapet skiljer sig Melartin diametralt från melankoliker som Eklund. Han vet vad svackor vill säga, men betonar uthållighetens och själva det ihärdiga arbetets avgörande betydelse. Lessings definition: ’geni är flit’ har ett mycket djupare perspektiv än man i allmänhet vill tro och erkänna.” Självuppfostran är ett svårt ämne som Melartin lyckas skriva om utan att bli förnumstigt hurtfrisk.

Hans Ruins aforism- och fragmentsamling Makt och vanmakt (1940) och
Henrik Tikkanens aforismsamling Tankstreck (1970).

 

Senare aforistiker

Hans Ruin, en utomordentlig estetiker och essäist, har även skrivit meditationer och aforismer, utgivna i Makt och vanmakt (1940) och Den mångtydiga människan (1966). Den första boken gavs ut efter vinterkriget vilket ger en kärv kontext åt dikotomin makt / vanmakt som går som ett ledmotiv genom verket. Ruins credo i detta sammanhang för ”den oumbärliga konsten” är personligt men utan den laddade jag-orientering som – antingen i euforins eller melankolins tecken – så ofta varit grogrunden för aforistikernas reflektioner i ämnet. Ruins aforistik har en sällsynt utåtriktad framtoning och ett brett intressefält.

Ruins aforismer (liksom Melartins) är formellt av det traditionellt avrundade, självständigt fungerande slaget, snarare än fragment, som t. ex. denna: ”Enkelheten är poesins naturliga gravitationscentrum. Förr eller senare tar den ut sin rätt.” Stilistiskt följer Ruins aforismer likaså enkelhetens och naturlighetens principer, utan stort tvång att kokettera med paradoxen eller ordleken, men i stället söker han gärna den träffande metaforen.

Hos Gösta Ågren är paradoxen en central tanke- och språkfigur, och inte bara i hans aforistik, publicerad som avdelningar i dikt- och prosaböcker. Också i hans lyrik är paradoxen högfrekvent, särskilt under perioden 1968–1980. Genregränserna är porösa; en aforism kan bli element i en dikt, och omvänt kan en fras lyftas ut ur en dikt och bli en fristående aforism – t. ex. denna: ”Levandet är ett bedövningsmedel mot livet.”

Paradoxen är en elliptiskt förtätad konstruktion som kräver aktivitet av läsaren; det gäller att söka sig fram till ett perspektiv som får motsägelsen att försvinna och därmed ger en aha-upplevelse. Paradoxen är ett retoriskt grepp, men Ågrens långvariga passion för den antyder att det är fråga om mer än så. ”Detta vill jag säga, men att jag vill säga det på detta sätt är också en del av vad jag vill säga” (1970). Dekonstruerandet av motsägelser, begäret att i varje sak se embryot till dess motsats, betonar tillvaron som enhet och kontinuum med mjuka övergångar. En sådan livsfilosofi är i grunden skeptisk, riktad mot tvärsäkra och entydiga sanningsanspråk. Det är också en livshållning som i själva flyktigheten och övergången ser det enda säkra, vilket borgar för en bister nollpunktens tröst och trygghet. Som det heter i en av Ågrens mera bejublade aforismer, denna korthuggna: ”Oroa dig inte. Det ordnar sig aldrig.” Tanken återfinns i andra varianter: ”Lyckan är alltid trist, en påminnelse om att den upphör.”

I litteraturen efter 1960-talet förekommer aforistik sparsamt. Vid sidan av Ågren är det snarast Henrik Tikkanen som håller genren vid liv, och också förnyar den. Tikkanen publicerade i dagspressen – först i Hufvudstadsbladet, sedan i Helsingin Sanomat – ironiska, ofta dräpande finurligt formulerade åsikter, med tillhörande teckningar. De har i bokform publicerats under titeln Ansikten och åsikter (1980–1983). ”Det är tryggt att vara konservativ. Du vet att dumheterna du företräder inte är uppfunna av dig själv.” ”Ingen människa som har tillräckligt med pengar är utlänning någonstans.” Listan på vad Tikkanen riktar udden mot skulle bli lång. Egentligen går ingenting säkert, inte ens han själv. För Tikkanen är aforismen ingen gravallvarlig historia. Det roliga eller lite elaka duger i sig som ämnen för en aforism.

Det nya hos Tikkanen var dels sambandet mellan text och bild, dels att han arbetade med rolldikt på aforistikens område. Åsikterna var långt ifrån alltid hans egna, ofta har de formen av yttranden avlyssnade i en eller annan samhällsgrupp, politisk riktning osv. Inskränktheten och drygheten får själva komma till tals, Tikkanen står för ironin.

HOLGER LILLQVIST

 

Artikeln är tidigare publicerad i Finlands svenska litteraturhistoria, Andra delen (2000) utgiven av Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS). Artikelns ursprungliga titel är Aforismer.

 

 

 

 

 

SF

MARITA WEIJOLA – AFORISMER

Marita Weijola (11.3.1929 Helsingfors – 27.5.2014 Vasa) var en hemmafru och författare som bodde i Vasa. Hon publicerade sex aforismsamlingar: Det kallas frihet (1991 eget förlag), Säga vad man vill (1992 Sahlgrens), Gomorron, pennskaft! (1995 eget förlag), Somt äter änderna upp (1999 eget förlag), Genom mitt fönster (2009 eget förlag) och Såsom i en spegel – tankar om livet (2013 eget förlag; innehåller också en dikt). Hon skrev också noveller som ej har publicerats.

 

Ur boken Det kallas frihet (1991):

 

Skrivkonsten är ojämlikhet driven till pennspetsen.

 

Oavsett vad du skriver om, tecknar du ditt självporträtt.

 

Lek med ord! Orden läker.

Varje utmaning är en styrketräning.

Svårt att ge goda råd och ändå svårare att låta bli.

 

Sig själv lär man bäst känna i umgänget med andra.

 

Man kan tåla mycket så länge det drabbar alla lika.

 

En oförrätt måste tuggas väl eller spottas ut.

 

Den som nått botten har funnit någonting att stå på.

 

Ur boken Säga vad man vill (1992):

Perfektionismen går ut på att eliminera varje annan mänsklig svaghet.

 

Den som avhåller sig från att undervisa, slipper tala för döva öron.

 

Inget motstånd är så kompakt som ointresset.

 

Falsk anspråkslöshet är högmodets fräckaste förklädnad.

 

Man kan göra mycket för andra genom att göra något åt sig själv.

 

Ur boken Gomorron, pennskaft! (1995):

 

Också den vita lögnen är en fläck.

 

Vi kan deklarera var vi står, men lögnen visar var vi faller.

 

Barnet föds som världsmedborgare men fostras till knutpatriot.

 

Grymheten är svaghetens styrkedemonstration.

 

Jakten på lyckan går som kattens jakt på den egna svansen.

 

Sin älskade binder man säkrast genom att vara fängslande.

 

Sårande ord är frön med hög grobarhet.

Emellanåt får öronen ta emot förtroenden som det är tungans sak att visa sig värd.

 

Den penningkäre är mestadels till salu.

 

Allemansrätten borde omfatta också rätten att åldras utan inblandning.

 

Ur boken Somt äter änderna upp (1999):

 

Fördomarna fälls utan rättegång.

 

Alla brott mot en oskriven lag har sitt oskrivna straff.

 

I dagsläget åldras självklarheterna så snabbt att människan tvingas använda sitt eget omdöme.

Av tidsbrist lider den som tror sig tvungen att hinna med allt.

 

Lycklig den som bevarat barnets förmåga att vakna till en ny dag med samma förväntan som inför en teaterföreställning, strax innan ridån går upp!

 

 

Ur boken Genom mitt fönster (2009):

 

Ögonblicket väger mellan minnena och framtidsdrömmarna.

 

Sanningen innehåller en viss trovärdighet.

 

Envar sin egen åklagare och försvarsadvokat.

Livskriser putsar glasögonen.

 

Risken för en felbedömning ökar i takt med att vi ser människorna som rollfigurer.

 

Dödsrunan skrivs av människan under hennes livstid.

 

 

Ur boken Såsom i en spegel – tankar om livet (2013):

 

Pennan är skrivarens vandringsstav, orden fotspåren av färden.

 

Ord utan täckning är som knappar i kollekthåven.

 

Problemen tjänstgör som framstegens bakgrundskulisser.

 

Självupptagenheten: själens klaustrofobi.

Notera den lilla musens skräckslagna flykt innan du skriker!

När hösten kommer räfsar vi ihop löven från alla våra somrar.

 

SF