tisdag 23 december 2014

KARIN HOFMAN – DUR OCH MOLL










Karin Vilma Hofman (född Laurin) (27.05.1903 Vasa – 11.11.1944 Åbo) var en finlandssvensk sångerska och författare. Hon bodde sedan 1923 i Åbo. Hennes debutverk Dur och moll (1941 Förlaget Bro) innehåller dikter och aforismer samt översättningar av tysk sånglyrik. Hofman publicerade också två sagoböcker.

 

Vi älska icke så ofta en människa, som den bild vi gjort oss av henne

Då människor berömma vårt handlingssätt, ha vi troligen gjort någonting för oss själva ofördelaktigt.

I lyckan känner man sig ett med hela världen, i olyckan alldeles ensam.

Kritik borde föregås av självkritik.

Stillastående är ibland utveckling.

All kärlek växer i förhållande till avståndet. En del växer vid minskat avstånd, en del vid ökat.

Att foga sig efter en annans vilja bevisar ofta större styrka än att driva igenom sin egen vilja.

Vackra minnen lysa framåt och höra alltså lika mycket framtiden som det gångna till.

Kärlek är förnuftets distraktion och känslornas koncentration.

Lyckan består inte i att äga, utan i att inte sakna.

När vi finna en människa förändrad, ha vi vanligtvis själva blivit förändrade.

Nuet kan blända oss så, att vi först i minnet se ljuset.

”Ytlighet” kan vara ett hårt pansar mot yttervärlden.

För många människor är friheten det starkaste bandet.

 

SF


söndag 14 december 2014

MAGNUS VON PLATEN – SKJUTÖVNING







Magnus von Platen (1920 Malmö – 2002 Stockholm) var en svensk litteraturvetare och författare, som tjänstgjorde som professor i litteraturvetenskap i Umeå universitet 1969–1985. Han har sammanställt antologierna Svenska aforismer (1951, andra upplagan 1962) och Franska aforismer (tillsammans med Stig Ahlgren, 1964). Aforismerna nedan är ur von Platens aforismsamling Skjutövning – aforismer och samtal (1965 Bonniers).



Med ’lärpengar’ menar vi att vi dyrt har betalat en erfarenhet, som andra förvärvat kostnadsfritt.

Ålderstrappa. När man är ung måste man lära att acceptera världen, när man är medelålders sig själv, när man är gammal döden.

Är det ett underbetyg åt vår fantasi eller ett överbetyg åt vår tillvaro att paradiset alltid har ett så jordiskt utseende?

Auktoritetstro. Det fordras mycket auktoritet för att man skall ha rätt att tvivla på auktoriteterna.

Vi flyr till ensamheten som till en borg, vi flyr ur den som ur ett fängelse.

För mycken ensamhet och för mycket sällskap kommer alla källor att sina. Öknen och torget är lika dåliga växtplatser.

Förlåtelsen är en villkorlig dom.

Konstigt, jag hör aldrig jägare prisa jakten för att den så angenämt tillfredsställer lusten att döda.

Moralisternas misstag är att bedöma människan som vore hon en fallen ängel i stället för att betrakta henne som ett djur på väg att resa sig ur djuriskheten.

Naturlighet är en uppskattad egenskap, givetvis under förutsättningen att den uppträder väluppfostrat.

Det är med åsikter som med ägodelar: det är ofta svårare att skiljas från det man har ärvt än det man själv har skaffat sig.

Om vi förstod varandra bättre skulle vi bättre förstå hur ofta vi missförstår varandra.

Den som låter sig bedras har i regel haft en medbrottsling i sig själv.

Konservatismen går kring i radikalismens avlagda kläder.

Aforistikerna är genomskådare som aldrig tycks genomskåda vilka möjligheter deras aforismer erbjuder att genomskåda dem själva.

 

SF

 

onsdag 10 december 2014

K-G BACKHOLM – AFORISTISKA TANKESPRÅNG








K-G (Karl-Gustav) Backholm (f. 1935 Solv) är en jurist/ekonom bosatt i Helsingfors och Vasa. Han har gett ut böckerna Lätt aforistiskt (1994 Sahlgrens; aforismer och dikter), Efteråt är allting annorlunda (1997 Sahlgrens; aforismer och dikter; innehåller texterna från Lätt aforistiskt och ett fyrtiotal nya) och Aforistiska tankesprång (2010 Vitling Production; aforismer, dikter och kortprosa; en del av texterna är tidigare publicerade i de två första böckerna).
 
År 2011 utkom Backholms samling Ajatusloikkia (Vitling Production, övers. Sami Feiring) på finska. Vid sidan av sitt litterära arbete har han komponerat och publicerat en mängd jazz- och visskivor och samarbetat med flera toppmusiker i landet. Aforismerna nedan är tagna ur boken Aforistiska tankesprång.
 
 

Tanke och känsla ingår i varandra som ängens doft i sommarens vind.

Tänk en tanke till slut och det blir slutet på mången tanke.

Den som inte alls tänker betala har råd att acceptera den högsta räntan.

Ensamheten är störst i städer och på landsbygden.

Människan vill se sammanhangen; också där de ej finns.

Konstens uppgift är att ge tomheten liv, något bestående för stunden och klirr i kassan.

Framtiden smälter i takten med polarisarna.

Det är människan själv som gett attributet mänsklig en positiv innebörd.

Han var alltid beredd att dela kakan såvida den bakats av andra.

Människan tävlar i allt utom det viktigaste: att vara bäst som människa.

Upplever man den eviga kärleken på en vecka vinner man i varje fall tid.

Hade jag ej träffat dig hade jag varit tvungen att leva mitt liv utan att veta att jag ej kan leva utan dig.

Poesin börjar inte där orden slutar utan där de får vingar.

Skicklig är den talare som kan dölja att han inget har att säga.

Nuets böljande kaos blir en logisk exposé i framtida historieböcker.

Endast de länder som blivit rika genom att förstöra miljön har råd att vårda den.

Genom att öka konkurrenskraften skapar vi nya jobb och konkurrenskraften ökar vi genom att vi rationaliserar bort jobb.

Årstiderna ger omväxling – man är olycklig på ett annat sätt om hösten än om våren.

Mången lycklig inser det först efteråt.

 
 
SF


söndag 9 november 2014

EDITH SÖDERGRAN SOM AFORISTIKER

 
Den finlandssvenska modernismen inom litteraturen är känd för att ha varit banbrytande inte bara i Finland utan också i Norden, med namn såsom Gunnar Björling, Elmer Diktonius, Henry Parland och Rabbe Enckell. Två kvinnor skall även nämnas i sammanhanget: Hagar Olsson och Edith Södergran. Den sistnämnda blev känd, och delvis omstridd, för sin djärva poesi och sitt mytomspunna liv.

Edith Södergran (1892-1923) är ännu idag föremål för omfattande studier - jag vill i detta sammanhang lyfta fram Agneta Rahikainens två färska böcker, speciellt biografin "Kampen om Edith. Biografi och myt om Edith Södergran" (2014) som effektivt punkterar myten om en sjuklig profetissa som levde isolerad på Karelska näset.

Förutom ny biografisk forskning har Edith Södergrans dikter, men även hennes aforismer, kommit ut i nya utgåvor: Edith Södergran: Kaikkiin neljään tuleen (Suomen Aforismiyhdistys/Pilke och Into, 2013) som är en tvåspråkig utgåva där Södergrans aforismer äntligen har översatts till finska (Hilja Mörsäri). Den andra boken är Dikter och aforismer (SLS och Atlantis, 2014) som samlat hela hennes produktion i ett verk som utkommer samtidigt i Finland och Sverige.




Det är fint att vi nu också har tillgång till Södergrans samlade aforismer - hon har inte ansetts vara en lika lysande aforistiker som poet. Men tillåt mig att vara av annan åsikt, trots att det är klart att aforismerna är långt färre till antalet än dikterna. Hennes aforismer om naturen visar mycket klart hennes influenser från teosofen Rudolf Steiner, Nietzsche och senare Bibeln:


Liv och död se vi med ögonen, de äro sol och måne.

Om vi icke bliva naturbarn komma vi icke till himmelriket, ty de religiösa hemligheterna äro naturhemligheter.

(ur Tankar om naturen, 1922)


Här kommer min personliga 10-i-topp-lista gällande Edith Södergrans aforismer, samlade i verket Brokiga iakttagelser (1919):

Fördomsfrihet är säkerhet i tingens hantering.

Missförståndet har hittills varit den största makt på jorden.

Alla långa sanningsrötter äro misstänkliga, sanningen får man endast ut i korta brutna bitar.

En sak hava vi alltid framför andra - oss själva.

Ingen rår för sin stjärna, man är tvungen att följa den. 

Lindrig sömnlöshet ökar genialiteten.

Böcker behöva sitt varumärke likaväl som andra varor.

Skuldkänsla är alltid ett säkert tecken till karaktärssvaghet, den faktiska skulden förblir frågetecken.

Dikter om kosmos kunna endast vara viskningar.

Fördomen mot Gud är svårast att övervinna.


BW





måndag 20 oktober 2014

ARTUR LUNDKVIST – AFORISMER


 

 
















Artur Lundkvist (1906–1991) var en svensk författare, kritiker och medlem av Svenska Akademin. Lundkvists aforistiska inspiratörer var bland annat Elmer Diktonius och Ramón Cómez de la Serna. Lundkvist kallade sina aforismer för ”afolyrismer”. I afolyrismen sökte han en en friare och mindre högtravande uttrycksform än den vanliga aforismen. För Lundkvist var språket något som man bygger upp och vårdar likt en vänskap eller kärleksrelation. Aforismerna nedan är tagna ur böckerna Mörskogen (1967, de fyra första aforismerna) och Tankar för vilsekomna (2010 Pequod Press; urval och förord av René Vázquez Díaz).

 

Om det bultar på porten, öppna inte! Det kan vara sanningen.

Åh, så mycket himmelsblått som omger bombflygarnas ögon!

En lycka som ingenting kostar förbittras ofta av tanken på det slutliga priset.

Det är rötterna som cyklonen hatar, inte själva träden.

Den som följer efter dig bestämmer vart du ska gå.

När mellanakten är slut avbryts teaterbesöket bryskt av skådespelet.

Bekämpa ingenting så intensivt att du blir lik det.

Stilla höstdagar faller löven ett och ett som on någon räknade dem.

Hungriga barn sitter och väntar under ditt middagsbord. Det gör varje tyst ögonblick pinsamt.

Misstanken är en ek som växer i en fönsterkruka.

Verkligheten håller på att avskaffa parodin.

Den omtänksamme villaägaren vattnar också flaggstången.

Att få skrattarna på sin sida: vilket nederlag!

Konstnären är ofta trädet vars frukter faller på andras mark.

Inga våldshandlingar är så avskyvärda som vårt försvar för dem.

Floden är också en väg, men den vandrar själv i stället för att vänta på andra.
 

 
 
SF

Lundkvists aforismer på finska.