Karin Vilma Hofman (född Laurin) (27.05.1903 Vasa –
11.11.1944 Åbo) var en finlandssvensk sångerska och författare. Hon bodde sedan
1923 i Åbo. Hennes debutverk Dur och moll
(1941 Förlaget Bro) innehåller dikter och aforismer samt översättningar av tysk
sånglyrik. Hofman publicerade också två sagoböcker.
Vi älska icke så ofta en människa, som den bild
vi gjort oss av henne
Då människor berömma vårt handlingssätt, ha vi
troligen gjort någonting för oss själva ofördelaktigt.
I lyckan känner man sig ett med hela världen, i
olyckan alldeles ensam.
Kritik borde föregås av självkritik.
Stillastående är ibland utveckling.
All kärlek växer i förhållande till avståndet.
En del växer vid minskat avstånd, en del vid ökat.
Att foga sig efter en annans vilja bevisar ofta
större styrka än att driva igenom sin egen vilja.
Vackra minnen lysa framåt och höra alltså lika
mycket framtiden som det gångna till.
Kärlek är förnuftets distraktion och känslornas
koncentration.
Lyckan består inte i att äga, utan i att inte
sakna.
När vi finna en människa förändrad, ha vi
vanligtvis själva blivit förändrade.
Nuet kan blända oss så, att vi först i minnet
se ljuset.
”Ytlighet” kan vara ett hårt pansar mot
yttervärlden.
För många människor är friheten det starkaste
bandet.
SF
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar